Senast uppdaterad den 12 februari, 2026 av Mikroskop redaktion
I över hundra år har hjärnforskare ritat hjärnkartor utifrån hur nervvävnaden ser ut i mikroskop. Men en ny studie på möss från Karolinska Institutet i Nature Neuroscience visar att gränserna inte alltid speglar hur prefrontalkortex fungerar – den del av hjärnbarken som styr planering och beslutsfattande. Upptäckten kan få betydelse för hur forskning om kognition och psykiatriska tillstånd kan tolkas.
Nya hjärnkartor visar en annan indelning
I stora delar av neurovetenskapen har det varit praktiskt att utgå från hjärnans anatomi – cellager, täthet och hur vävnaden är organiserad – för att förstå hur hjärnan är uppbyggd och fungerar. Sådana atlaser gör det lätt att jämföra studier, men de bygger på antagandet att strukturella gränser också säger något om hur hjärnan arbetar.
Nu har forskarna vänt på perspektivet. I stället för att utgå från vävnadsstrukturen lät de hjärnans aktivitet – alltså nervcellernas elektriska signaler – styra indelningen. Resultatet blev nya hjärnkartor där gränserna hamnar annorlunda än i traditionella atlaser. Skillnaden syns bland annat i prefrontalkortex, den främre delen av hjärnbarken, som kopplas till överordnad kontroll och andra avancerade kognitiva funktioner. Området är också centralt i psykiatrisk forskning och hjälper oss att hålla en röd tråd i tanken, väga alternativ mot varandra och faktiskt välja – även när informationen är rörig eller ofullständig.
– Med tanke på att avvikelser i prefrontalkortex funktion har kopplats till praktiskt taget alla psykiska sjukdomar vet man förvånansvärt lite om hur denna region fungerar, säger Marie Carlén, professor vid institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet, i ett pressmeddelande.
Fakta: Vad är prefrontalkortex?
Prefrontalkortex är den främre delen av hjärnbarken (pannloben). Området brukar kopplas till planering, impulskontroll, arbetsminne och beslutsfattande – alltså funktioner som hjälper oss att resonera och styra beteenden mot mål. I forskningen är prefrontalkortex också ett nyckelområde eftersom avvikelser i dess funktion har kopplats till många psykiatriska tillstånd.
Över 24 000 nervceller – i vakna möss
För att få en mer funktionell bild av prefrontalkortex registrerade forskargruppen aktiviteten från mer än 24 000 nervceller i vakna möss. Materialet gjorde det möjligt att rita aktivitetsbaserade hjärnkartor som fångade både nervcellernas spontana “grundmönster” och deras aktivitet under kognitiva uppgifter.
När forskarna sedan lade dessa kartor bredvid de klassiska atlaserna – som bygger på vävnadens utseende – passade de inte ihop. Gränserna hamnade helt enkelt på andra ställen.
– Våra resultat utmanar det traditionella sättet att definiera hjärnregioner och har stor betydelse för hur hjärnans organisation kan utforskas, säger Marie Carlén.
Du kanske också gillar
Aktiviteten avslöjade en hierarki
Om indelningen inte följde vävnadsstrukturen – vad följde den då? Enligt forskarna speglade aktivitetsmönstren i stället hur information är organiserad i nivåer i hjärnan: från områden som gör mer grundläggande bearbetning till områden som väger samman och integrerar många signaler.
Ett mönster stack ut: långsam och regelbunden aktivitet. Den var typisk för prefrontalkortex, som ligger högt upp i den här nivåordningen, och den återkom också i de delar som ligger högst upp i regionens egen interna organisation. Forskarna kopplar den här typen av aktivitet till integrering av informationsflöden – en process som anses vara central för funktioner som planering och resonemang.
Beslutsfattande byggs av samspel mellan olika rytmer
Forskarna såg också att nervceller kopplade till hur beslut fattas inte var jämnt spridda. I stället var de koncentrerade till områden som ligger högt upp i nivåordningen i prefrontalkortex – där information från flera håll vägs samman. Samtidigt stack de ut på ett oväntat sätt: just dessa nervceller hade mycket snabba aktivitetsmönster.
– Detta tyder på att kognitiva processer bygger på lokala interaktioner mellan nervceller med komplementerande aktivitetsmönster. Vissa nervceller verkar specialiserade på integration av informationsflöden och andra har hög spontan aktivitet som passar snabb och flexibel kodning av information, till exempel information som behövs för att fatta ett specifikt beslut, säger Marie Carlén.
Sammantaget pekar fynden mot en mer dynamisk organisation än de klassiska atlaserna fångar. Kognition tycks inte vila på en enda ”typ” av nervcell, utan på hur olika aktivitetsmönster samverkar lokalt och tillsammans bär de kognitiva funktionerna.
Varför spelar det här roll?
Hur vi drar gränser på en hjärnkarta påverkar hur vi tolkar data, designar experiment och jämför resultat mellan studier. Om funktionella mönster i prefrontalkortex inte följer de traditionella vävnadsgränserna kan det ändra hur man beskriver hjärnans organisation – och hur man kopplar fynd till kognition och psykiatrisk sjukdom.
Samtidigt behöver resultaten tolkas med viss försiktighet. En aktivitetskarta visar hur nätverk beter sig under de situationer som faktiskt mäts, och mönstret kan se annorlunda ut vid andra uppgifter eller tillstånd.
Dessutom är studien gjord på möss. Nästa steg blir därför att undersöka hur aktivitetsbaserade indelningar stämmer överens med andra arter och hur de kan kopplas till metoder som används för att studera människans hjärna.
Studie och finansiering
Studien finansierades bland annat av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, Wenner-Gren-stiftelsen och Hjärnfonden.
Publikation
“A prefrontal cortex map based on single-neuron activity”, Pierre Le Merre, Katharina Heining, Marina Slashcheva, Felix Jung, Eleni Moysiadou, Nicolas Guyon, Ram Yahya, Hyunsoo Park, Fredrik Wernstal, Marie Carlén, Nature Neuroscience, online 20 januari 2026, doi: 10.1038/s41593-025-02190-z.