Gener kan påverka effekten av GLP-1-läkemedel

Senast uppdaterad den 18 juni, 2026 av Mikroskop redaktion

GLP-1-läkemedel, där Ozempic är ett välkänt exempel, används av många personer med typ 2-diabetes. Men alla får inte samma effekt. En ny internationell studie tyder på att genetiska skillnader kan vara en av förklaringarna till varför vissa diabetespatienter får svagare blodsockersvar.

GLP-1-läkemedel hjälper kroppen att reglera blodsockret. De efterliknar hormonet GLP-1, som frisätts i tarmen efter att vi har ätit. Hormonet får bland annat bukspottkörteln att frisätta insulin och gör att maten lämnar magsäcken långsammare. Därför används GLP-1-läkemedel bland annat för att behandla typ 2-diabetes.

Ozempic är ett av de mest kända läkemedlen i denna grupp. Semaglutid, den aktiva substansen i Ozempic, ingick dock inte i studiens huvudsakliga kliniska analys. Där analyserades i stället behandling med liraglutid och exenatid.

En gen som påverkar kroppens hormonsignaler

Forskarna riktade in sig på två varianter i en gen som kallas PAM. Genen styr bildningen av ett enzym som hjälper flera hormoner i kroppen att fungera som de ska, däribland GLP-1.

De två undersökta genvarianterna gör att enzymet fungerar sämre och har sedan tidigare kopplats till ökad risk för typ 2-diabetes. Forskarna ville därför undersöka om personer som bär på varianterna också reagerar annorlunda på GLP-1 och på läkemedel som efterliknar hormonet.

Enligt studieförfattarna bär ungefär 10 procent av befolkningen på någon variant som försämrar PAM-genens funktion. Sådana varianter är alltså inte ovanliga, även om resultaten ännu inte kan användas för att styra behandling i vården.

Mer GLP-1, men inte bättre effekt

För att undersöka hur PAM-varianten p.S539W påverkar hormonet fick vuxna med och utan varianten dricka en sockerlösning. Därefter tog forskarna regelbundet blodprover för att följa nivåerna av GLP-1 och blodsocker. Deltagarna i denna del av studien hade inte diabetes.

Forskarna hade väntat sig att personer med varianten skulle ha lägre nivåer av GLP-1 i blodet. I stället såg de motsatsen: nivåerna var högre.

Trots det sjönk inte blodsockret snabbare. Det tyder på att kroppen behövde mer GLP-1 för att sänka blodsockret lika mycket. Forskarna tolkar detta som ett tecken på GLP-1-resistens. Det kan liknas vid insulinresistens, där kroppen producerar insulin men cellerna inte svarar tillräckligt bra på signalen.

Liknande tecken sågs hos möss som saknade PAM-genen. De hade högre nivåer av GLP-1, men hormonet hade sämre effekt på blodsockret. Det stärker forskarnas tolkning, även om de ännu inte vet exakt varför kroppen reagerar svagare på GLP-1.

Svagare effekt på blodsockret

Forskarna analyserade också data från tre kliniska prövningar med sammanlagt 1 119 personer med typ 2-diabetes. Deltagarna hade behandlats med GLP-1-läkemedel, bland annat liraglutid och exenatid.

Resultaten visade att HbA1c (ett mått på hur blodsockret har legat över tid) i genomsnitt sjönk mindre hos personer med vissa PAM-varianter.

Efter sex månaders behandling nådde 25,3 procent av deltagarna utan dessa PAM-varianter ett HbA1c under 7 procent, vilket motsvarar ungefär 53 mmol/mol. Bland personer med PAM-varianten p.S539W var andelen 11,5 procent och bland personer med p.D563G var den 18,5 procent.

Samma mönster sågs inte vid behandling med andra vanliga diabetesläkemedel, som metformin, sulfonylurea och DPP-4-hämmare. Det talar för att skillnaden främst gäller läkemedel som verkar genom GLP-1-systemet.

Oklart om genvarianterna påverkar viktnedgång

GLP-1-läkemedel används också vid obesitas, även kallat fetma, men då ofta i högre doser än vid typ 2-diabetes. Studien handlade främst om hur läkemedlen påverkar blodsockret hos personer med typ 2-diabetes.

Forskarna kan därför inte säga säkert om samma genvarianter påverkar viktnedgången. I två av de kliniska prövningarna fanns viktdata, men där sågs ingen tydlig skillnad mellan personer med och utan PAM-varianter. Underlaget var dock för litet för att de skulle kunna dra några säkra slutsatser.

Kan leda till mer individanpassad behandling

På sikt skulle resultaten kunna bidra till mer individanpassad behandling vid typ 2-diabetes. Om läkare kan förutse vilka patienter som får sämre effekt av ett visst läkemedel, skulle de kunna välja behandling utifrån det.

Men än är det för tidigt att använda resultaten i vården. I två andra läkemedelsprövningar såg forskarna inte samma skillnad mellan personer med och utan PAM-varianter. En möjlig förklaring är att dessa prövningar använde GLP-1-läkemedel med längre verkningstid än de tre prövningar där skillnaden sågs.

Forskarna betonar därför att mer forskning behövs för att klarlägga hur stor betydelse genvarianterna har i praktiken. Det återstår också att undersöka om de påverkar svaret på alla GLP-1-läkemedel eller bara vissa, och om genetisk information kan hjälpa läkare att välja behandling.

Publikation

Mahesh M. Umapathysivam, Elisa Araldi, Benoit Hastoy, Adem Y. Dawed, Hasan Vatandaslar, Johanna E. Mayrhofer, Peter Lindquist, Pamuditha N. Silva, Algera Goga, Geraldine O. Trüllinger, Svenja Godbersen, Shahana Sengupta, Adrian Kaufmann, Søren Krogsgaard Thomsen, Bolette Hartmann, Yi-Chun Chen, Anna E. Jonsson, Hasan Kabakci, Swaraj Thaman, Niels Grarup, Christian T. Have, Lindsay P. Pallo, Kristine Faerch, Anette P. Gjesing, Sameena Nawaz, Jane Cheeseman, Matthew J. Neville, Oluf Pedersen, Mark Walker, Han Sun, Christopher Jennison, Andrew T. Hattersley, Jens F. Rehfeld, Rury R. Holman, Bruce C. Verchere, Torben Hansen, Fredrik Karpe, Jens J. Holst, Mette M. Rosenkilde, Angus G. Jones, Michael Ristow, Mark I. McCarthy, Ewan R. Pearson, Markus Stoffel, Anna L. Gloyn. Type 2 diabetes risk alleles in peptidyl-glycine alpha-amidating monooxygenase influence GLP-1 levels and response to GLP-1 receptor agonists. Genome Medicine, 2026; 18 (1) DOI: 10.1186/s13073-026-01630-0