Möss, liksom andra djur, tävlar om territorier och partners, och deras självförtroende under slagsmål stärks med varje vinst. I början är dopamin, en hjärnkemikalie, avgörande för att unga hanmöss ska lära sig att slåss. Men ju mer erfarenhet de får av slagmål, desto mindre roll spelar dopaminet för att driva aggressionen. Det visar en ny studie som publicerats i tidskriften Nature.
Manlig aggression har under decennier kopplats till neurotransmittorn dopamin. Hur tidigare erfarenheter av slagsmål påverkar denna relation har däremot varit oklart fram till nu.
I experiment på möss testade ett team av forskare vid NYU Langone Health därför att ”boosta” aktiviteten av dopaminfrisättande celler i en del av hjärnan som kallas det ventrala tegmentområdet.
ANNONS FÖR LEXLY
Resultaten visade att när dopaminaktiviteten ökade i denna hjärnregion, slogs de oerfarna hanmössen under dubbelt så lång tid än de gjorde innan ökningen. Om de dopaminfrisättande cellerna däremot blockerades, vägrade de oerfarna mössen att slåss överhuvudtaget.
Mönstret gällde dock inte för hanar med en mer omfattande erfarenhet av att slåss. För oavsett om de dopaminfrisättande cellerna ökades eller blockerades i dessa möss hjärnor, förändrades inte tidslängden för deras slagsmål. Värt att notera är även att ju fler slagsmål en hanmus vann, desto fler framtida slagsmål valde den också att initiera.
ANNONS FÖR MATHEM
Resultaten från studien publiceras online den 22 januari i tidskriften Nature.
Dopaminets roll i manlig aggression
Baserat på tidigare forskning om dopaminets roll i inlärningen av aggression och ilska, bestämde sig studieförfattarna för att undersöka de hjärnmekanismer som kan förklara dessa samband närmare. För att göra detta blockerade de nervceller i det ventrala tegmentområdet från att frisätta dopamin till laterala septum, ett hjärnområde som är känt för att reglera aggression.
ANNONS FÖR WELLOBE
Forskarna fann då att de oerfarna hanarna inte längre lyckades lära sig att slåss, samtidigt som de hanar med tidigare erfarenhet av slagsmål däremot fortsatte att uppvisa ett aggressivt beteende. När forskarna istället testade att öka dopaminfrisättningen i detta område, ledde det till en ökad fientlighet hos nybörjarna, men påverkade däremot inte de mer erfarna individerna.
Forskarna förklarar att resultaten tyder på att laterala septum är en nyckelplats i hjärnan för att dopamin ska kunna främja ”aggressionsinlärning” hos gnagare och sannolikt även hos andra däggdjur – inklusive människor.
Störst dopaminpåslag tidigt i processen
Allt eftersom djuren fick mer erfarenhet av slagsmål fortsatte forskarna att mäta dopaminfrisättningen i laterala septum. De upptäckte då att dopaminpåslaget var som störst den dag då mössen först valde att gå till attack. Men ju mer erfarenhet mössen fick av att slåss, desto mindre uttalad blev dopaminfrisättningen, vilket tyder på att dopaminet har en central roll i den initiala inlärningen av aggression.
Värt att notera är också att forskarna observerade att dopamin inte tycks spela samma roll i kvinnlig aggression. Faktum är att förändringar i dopaminnivåerna inte hade någon märkbar effekt på aggressivt beteende hos honmöss.
ANNONS FÖR ASTRO SWEDEN
Implikationer för behandling av psykiska hälsotillstånd
Forskarna menar att studiens resultat bidrar till att ge nya insikter kring behandlingsstrategier för psykiska hälsotillstånd som kännetecknas av intensiva svängningar i humör och beteende, så som schizofreni, bipolär sjukdom och borderline personlighetsstörning. Antipsykotiska läkemedel som blockerar dopaminfrisättning används ofta för att behandla dessa sjukdomar, samt för att dämpa våldsamt beteende hos psykiatriska patienter.
Forskarna konstaterar också att deras fynd tyder på att dopamininterventioner inte är ett effektivt behandlingsalternativ för personer med långvarig aggression. Vårdpersonal behöver därför, när de överväger lämplig terapi för sin patient, ta hänsyn till patientens bakgrund, ålder och kön för att skräddarsy behandlingen efter individens unika förutsättningar.
Resultaten från studien kan dessutom förklara varför antipsykotiska läkemedel ofta har en starkare och mer långvarig effekt på barn än på vuxna, då vuxnas aggression ofta återkommer när medicineringen avbryts.
ANNONS FÖR NEXTORY SE
Slutligen vill forskarna betona att även om möss och människor delar vissa liknande hjärnkemiska egenskaper, och att studiens resultat överstämmer med tidigare klinisk forskning kring manlig aggression, krävs ytterligare studier för att förstå hur tidigare beteende påverkar effektiviteten av antipsykotiska läkemedel på människor.
Publikation
Bing Dai, Bingqin Zheng, Xiuzhi Dai, Xiaoyang Cui, Luping Yin, Jing Cai, Yizhou Zhuo, Nicolas X. Tritsch, Larry S. Zweifel, Yulong Li, Dayu Lin. Experience-dependent dopamine modulation of male aggression. Nature, 2025; DOI: 10.1038/s41586-024-08459-w
Lä mer forskning om hjärnan här.
