Senast uppdaterad den 14 augusti, 2026 av Mikroskop redaktion
Hjärnans stödjeceller kan vara mer anpassningsbara än forskare tidigare trott. I en ny studie på vuxna möss såg forskare hur astrocyter – en typ av stödjeceller – kunde fylla områden där andra astrocyter hade gått förlorade. Upptäckten visar på en oväntad reparationsförmåga i hjärnan som kan vara relevant för förståelsen av vissa typer av hjärnskador, även om det ännu är oklart om samma mekanism fungerar hos människor.
Hjärnan består inte bara av nervceller. Där finns också flera typer av stödjeceller som hjälper nervcellerna att fungera och håller miljön runt dem i balans.
En av dessa celltyper är astrocyter, som har fått sitt namn efter sin stjärnliknande form. De har flera viktiga funktioner och hjälper bland annat till att reglera miljön runt nervcellerna, stödja ämnesomsättningen i hjärnan och bidra till regleringen av blodflödet.
Vid vissa hjärnskador och neurologiska sjukdomar kan astrocyter skadas eller gå förlorade. Hur de kvarvarande astrocyterna reagerar när celler försvinner från ett begränsat område har däremot varit mindre känt.
I en ny studie publicerad i Nature Neuroscience har forskare därför undersökt hur mogna astrocyter reagerar på en sådan lokal cellförlust – och om de kan bidra till att fylla det drabbade området med nya astrocyter.
Forskarna slog ut astrocyter i ett begränsat område
Forskarna vid bland annat University of Zurich studerade vuxna möss och slog selektivt ut astrocyter i små områden av hjärnbarken.
Det gjorde de med hjälp av antikroppar riktade mot proteinet aquaporin-4, AQP4, som finns i stor mängd i astrocyter. På så sätt kunde de undersöka vad som händer när just astrocyter går förlorade i ett område, medan den omgivande hjärnvävnaden i stort sett lämnas intakt. Det skiljer sig från exempelvis stroke, där flera typer av celler och vävnadsstrukturer kan skadas samtidigt.
Antikroppar mot AQP4 förekommer också vid den ovanliga autoimmuna sjukdomen neuromyelitis optica spectrum disorder, NMOSD. Vid sjukdomen angriper immunförsvaret astrocyter i hjärnan och ryggmärgen. Modellen kan därför ge ledtrådar till vad som händer vid den typen av cellförlust, även om den inte fullt ut efterliknar sjukdomen hos människor.
Med hjälp av mikroskopi kunde forskarna sedan följa samma områden i mössens hjärnor under flera veckor.
Astrocyter sträckte sig mot området där celler saknades
Efter att astrocyterna slagits ut började de kvarvarande astrocyterna runt området ändra form. De bildade långa utskott som sträckte sig in mot platsen där celler hade gått förlorade.
Samtidigt började många av astrocyterna vid områdets kant att dela sig. Omkring 60 procent av astrocyterna runt det drabbade området delade sig någon gång under de 60 dagar som forskarna följde dem.
Inom några veckor hade området åter fyllts med astrocyter och astrocytnätverket byggts upp igen.
Det oväntade var framför allt hur de nya cellerna tog sig in i området.
Cellkärnor kunde flytta sig genom utskotten
När astrocyterna delade sig kunde den nybildade dottercellens kärna förflytta sig genom cellens långa utskott och in mot området där astrocyter saknades.
Den här typen av rörelse kallas nukleokinesis och innebär att en cellkärna förflyttas inne i en cell. Fenomenet är känt sedan tidigare, men forskarna kunde nu följa det hos mogna astrocyter i den vuxna hjärnan.
De flesta av de observerade kärnförflyttningarna skedde tidigt efter att astrocyterna hade slagits ut. Efter hand blev dottercellerna självständiga, även om forskarna inte kunde avgöra exakt när uppdelningen mellan cellerna skedde.
Fakta: Vad är astrocyter?
Astrocyter är en typ av gliaceller, alltså stödjeceller i hjärnan och resten av centrala nervsystemet. De har nära kontakt med både nervceller och blodkärl.
Astrocyterna hjälper bland annat till att hålla miljön runt nervcellerna stabil och bidrar till flera processer som är viktiga för att hjärnvävnaden ska fungera normalt.
Studien visar alltså inte att nya nervceller återbildades. Den visade att astrocyternas eget nätverk kunde byggas upp igen efter att sådana celler hade gått förlorade.
Cellerna ändrade tillfälligt sitt beteende
Forskarna undersökte också vilka gener som var aktiva medan området återbefolkades.
De såg ett tydligt men tillfälligt förändrat mönster. Flera gener som bland annat har betydelse för cellernas struktur och förflyttning av cellkärnor blev mer aktiva tidigt efter cellförlusten. Aktiviteten var som tydligast efter omkring fem dagar och minskade därefter när astrocytnätverket återställdes.
Resultaten tyder på att mogna astrocyter kan ställa om både sin form och sin aktivitet när närliggande astrocyter försvinner.
Det ger ny kunskap om hur anpassningsbara hjärnans stödjeceller kan vara även i vuxen ålder.
Vid en annan typ av hjärnskada blev resultatet annorlunda
Forskarna ville också se om astrocyterna reagerade på samma sätt efter en annan typ av hjärnskada. Därför undersökte de möss som hade fått små experimentellt framkallade strokeskador av ungefär motsvarande storlek.
Då såg processen annorlunda ut.
Astrocyterna runt strokeskadan började visserligen dela sig, men cellkärnorna förflyttades betydligt mindre. Nukleokinesis sågs hos färre av de delande astrocyterna och förflyttningarna var kortare. Astrocyterna lyckades inte heller fylla det skadade området på samma sätt.
Resultaten visar därför inte att den vuxna hjärnan generellt kan reparera sig efter en hjärnskada. I huvudförsöket hade forskarna selektivt slagit ut astrocyter, medan en stroke orsakar en bredare vävnadsskada där även andra celler och strukturer påverkas. Det kan vara en förklaring till att astrocyterna hade betydligt svårare att återställa sitt nätverk efter stroke.
Liknande astrocyter hittades hos människor
Forskarna undersökte också hjärnvävnad från personer med NMOSD.
Där såg de astrocyter med vissa egenskaper som liknade dem som förekom i försöken på möss, bland annat långsträckta och flerkärniga astrocyter i och omkring drabbade områden.
Fynden tyder på att liknande förändringar kan förekomma även hos människor. Det är däremot ännu oklart om samma reparationsprocess också sker i människans hjärna.
Forskarna betonar att deras experimentella modeller inte fullt ut kan efterlikna neurologisk sjukdom hos människor. Inflammation och mer omfattande vävnadsskador kan till exempel påverka hur astrocyterna reagerar.
Ny kunskap om hjärnans reparationsförmåga
Studien visar alltså inte att hjärnan kan återbilda förlorade nervceller eller bygga upp förstörda nervbanor.
Fyndet är mer specifikt. Mogna astrocyter kan under vissa förhållanden fylla ett område där andra astrocyter har gått förlorade och på så sätt återställa sitt eget nätverk.
Forskarna kunde också följa en tidigare okänd del av processen, där nybildade cellkärnor förflyttades genom långa utskott mot områden där astrocyter saknades.
Upptäckten visar att astrocyter i den vuxna hjärnan kan vara mer anpassningsbara än man tidigare känt till. Studien visade också förändringar i genernas aktivitet under processen, vilket kan ge ledtrådar till vad som styr cellernas reaktion när astrocyter går förlorade.
Om den kunskapen i framtiden kan användas för att främja återhämtning efter neurologisk sjukdom eller hjärnskada återstår att se.
Du kanske också gillar
- Nya hjärnkartor ritar om hjärnans beslutscentrum
- Episodiskt minne kan vara mindre “eget” än vi har trott
- Försämrat luktsinne kan avslöja tidiga tecken på Alzheimers
- Alzheimers sjukdom: hjärnans dolda sockerkod kan vara nyckeln till nya behandlingar
- Ämnet i grönkål som kan skydda hjärnan – testas mot ALS
Publikation
Marina Herwerth, Matthias T. Wyss, Nicola B. Schmid, Anna Lasne, Jacqueline Condrau, Luca Ravotto, José María Mateos Melero, Andres Kaech, Gustav Bredell, Carolina Thomas, Rachel Kim, Petra Kukanja, Vladyslav L. Korobeynyk, Christine Stadelmann, Thomas Misgeld, Jeffrey L. Bennett, Sebastian Jessberger, Aiman S. Saab, Shane A. Liddelow, Bruno Weber. Focal astrocyte loss reveals nuclear translocation during lesion repopulation. Nature Neuroscience, 2026; 29: 1826–1840 DOI: 10.1038/s41593-026-02354-5