Höga doser C-vitamin väcker nytt intresse i cancerforskningen

Senast uppdaterad den 20 september, 2026 av Mikroskop redaktion

C-vitamin som cancerbehandling har länge varit omstritt. Idén fick stor uppmärksamhet redan på 1970-talet, men tappade senare stöd när större studier inte kunde visa någon effekt. Nu undersöks frågan på nytt – men den här gången handlar det framför allt om mycket höga doser som ges direkt i blodet.

Forskningen om C-vitamin och cancer är långt ifrån ny. Redan på 1970-talet argumenterade den amerikanske kemisten och Nobelpristagaren Linus Pauling tillsammans med den skotske läkaren Ewan Cameron för att mycket höga doser av vitaminet skulle kunna hjälpa människor med långt framskriden cancer.

De första studierna väckte stor uppmärksamhet. Patienter fick stora mängder C-vitamin, först intravenöst och därefter som tabletter. Resultaten tydde på längre överlevnad, men studierna hade betydande metodologiska begränsningar. Patienterna hade exempelvis inte slumpats till olika behandlingar, utan jämfördes med historiska kontrollgrupper.

När forskare vid Mayo Clinic senare genomförde randomiserade och placebokontrollerade studier kunde resultaten inte bekräftas. Patienterna fick 10 gram C-vitamin om dagen i tablettform, men behandlingen gav ingen signifikant förbättring av symtom, funktionsnivå eller överlevnad.

Under många år såg frågan därför ut att vara mer eller mindre avgjord.

Sedan upptäckte forskare något som förändrade bilden: det spelar stor roll hur C-vitaminet kommer in i kroppen.

Intravenöst C-vitamin skiljer sig från tabletter

När C-vitamin tas genom munnen reglerar kroppen effektivt hur mycket som tas upp och hur mycket som finns kvar i blodet. Att bara ta fler tabletter gör därför inte att nivån fortsätter att stiga i samma takt.

När vitaminet i stället ges intravenöst – direkt i blodet – kringgås begränsningen i tarmens upptag. Det gör att betydligt högre koncentrationer kan uppnås i blodet än när C-vitamin tas genom munnen. Det är just dessa mycket höga, så kallade farmakologiska koncentrationer som forskare nu intresserar sig för.

Vid normala nivåer har C-vitamin bland annat antioxidativa funktioner i kroppen. Vid mycket höga koncentrationer kan vitaminet däremot under vissa förhållanden få en prooxidativ effekt och bidra till bildningen av reaktiva ämnen.

Det låter motsägelsefullt, men är en viktig del av förklaringen till varför ämnet åter hamnat inom cancerforskningen.

Höga koncentrationer kan skada cancerceller

I laboratoriestudier kan farmakologiska koncentrationer av C-vitamin bidra till att väteperoxid bildas i miljön utanför cellerna. Det kan i sin tur orsaka oxidativ stress och skador i cellerna.

Flera typer av cancerceller har i laboratorieförsök visat sig vara känsliga för höga koncentrationer av C-vitamin. Minskad tillväxt av cancerceller har bland annat observerats i modeller av cancer i bukspottkörteln, tjocktarmen, levern och prostatan. Även djurstudier har visat tumörhämmande effekter i vissa modeller.

Varför vissa cancerceller är känsligare än andra är inte helt klarlagt. Skillnader i bland annat ämnesomsättning, järnhantering och försvar mot oxidativ stress kan ha betydelse.

Men steget från en odlingsskål till en människa är stort. Många ämnen som kan döda cancerceller i laboratoriet visar sig senare ha liten eller ingen klinisk effekt.

Det är därför studier på patienter blir avgörande.

En liten studie gav oväntat stor skillnad

Ett av de mest uppmärksammade resultaten kommer från en randomiserad fas II-studie på patienter med metastaserad, alltså spridd, cancer i bukspottkörteln.

Patienterna fick cytostatika med gemcitabin och nab-paklitaxel. Den ena gruppen fick dessutom 75 gram C-vitamin intravenöst tre gånger i veckan.

Totalt randomiserades 36 patienter och 34 fick den behandling de hade tilldelats. Medianöverlevnaden var 16 månader i gruppen som fick intravenöst C-vitamin tillsammans med cytostatika, jämfört med 8,3 månader i kontrollgruppen. Den progressionsfria överlevnaden – tiden innan sjukdomen förvärrades eller patienten avled – var 6,2 respektive 3,9 månader.

Forskarna såg inte heller någon ökning av behandlingens toxicitet som kunde kopplas till C-vitaminet.

Skillnaden är stor nog för att väcka intresse. Men studien är också liten. Med bara ett fåtal deltagare kan en behandlingseffekt lätt uppskattas för högt eller lågt, och resultatet behöver bekräftas i betydligt större studier.

Det går alltså inte att dra slutsatsen att intravenöst C-vitamin fördubblar överlevnaden vid cancer i bukspottkörteln. Det man kan säga är att resultatet var tillräckligt intressant för att motivera fortsatt forskning.

C-vitamin och cancer – forskningen ger olika svar

Men resultaten ser inte likadana ut vid alla cancerformer.

I en större randomiserad fas III-studie undersöktes högdos C-vitamin tillsammans med cytostatika som förstahandsbehandling vid metastaserad tjock- och ändtarmscancer.

Forskarna kunde inte visa att tillägget av C-vitamin förbättrade den progressionsfria överlevnaden i patientgruppen som helhet. En möjlig effekt sågs i en fördefinierad undergrupp av patienter vars tumörer hade mutationer i RAS-gener, men fyndet behöver studeras vidare.

Även vid metastaserad kastrationsresistent prostatacancer har resultaten varit negativa.

I en randomiserad fas II-studie fick patienter docetaxel tillsammans med antingen intravenöst högdos C-vitamin eller placebo. Tillägget av C-vitamin förbättrade varken PSA-svar eller andra kliniska utfall jämfört med docetaxel utan C-vitamin.

Det talar emot att högdos C-vitamin skulle fungera som en allmän behandling mot cancer.

En möjlighet är i stället att effekten – om den finns – bara gäller vissa tumörer eller vissa biologiska undergrupper. Tumörens genetiska förändringar, ämnesomsättning och den behandling som C-vitaminet kombineras med kan alla tänkas ha betydelse.

Kan C-vitamin minska biverkningar?

Forskarna har också undersökt om intravenöst C-vitamin kan göra cancerbehandling lättare att tolerera.

I en mindre randomiserad studie på 27 kvinnor med avancerad äggstockscancer lottades deltagarna till att antingen få intravenöst C-vitamin som tillägg till cytostatikan eller enbart cytostatika. När forskarna sedan jämförde grupperna kunde de se att kvinnorna som fått C-vitamin hade färre lindriga till måttliga biverkningar av cytostatikan.

Det finns även mindre studier där patienter har rapporterat förbättrad livskvalitet eller minskade cancerrelaterade besvär.

Även här är forskningen dock för begränsad för säkra slutsatser.

Det amerikanska National Cancer Institute (NCI) beskriver tidiga resultat från prekliniska och kliniska studier som lovande, men framhåller samtidigt att många av studierna har viktiga begränsningar, bland annat små patientgrupper och brister i studiedesignen.

Det här går inte att uppnå med C-vitamintabletter

En viktig skillnad riskerar att försvinna när forskning om C-vitamin och cancer uppmärksammas: studierna handlar framför allt om intravenöst C-vitamin i mycket höga doser.

Det är inte samma sak som att ta C-vitamintabletter.

De farmakologiska koncentrationer som undersöks inom cancerforskningen kan inte uppnås genom vanliga kosttillskott. De randomiserade studierna med 10 gram C-vitamin om dagen i tablettform kunde inte heller visa någon förbättring av överlevnaden hos patienter med avancerad cancer.

Högdos intravenöst C-vitamin är dessutom inte ett riskfritt vitamintillskott, utan en behandling som kräver medicinsk bedömning.

Behandlingen har generellt tolererats väl i kliniska studier, men särskilda risker finns. Personer med brist på enzymet G6PD kan drabbas av allvarlig nedbrytning av röda blodkroppar, hemolys. Nedsatt njurfunktion och en historia av njursten kan också innebära ökad risk.

Det finns dessutom möjliga interaktioner mellan höga doser C-vitamin och vissa cancerläkemedel. Sådana interaktioner har framför allt observerats i laboratorie- och djurstudier, och resultaten varierar mellan olika läkemedel.

Personer som behandlas för cancer bör därför inte själva börja använda höga doser C-vitamin utan att diskutera det med sin behandlande läkare.

En gammal idé som fått nytt liv

Linus Pauling blev en stark förespråkare för C-vitamin som cancerbehandling, men de tidiga studierna han gjorde tillsammans med Ewan Cameron räckte inte för att visa att behandlingen fungerade.

Det som senare väckte nytt intresse var skillnaden mellan C-vitamin i tablettform och C-vitamin som ges direkt i blodet. Intravenös tillförsel kan skapa koncentrationer som inte går att uppnå genom tabletter. Vid sådana höga nivåer kan vitaminet få andra biologiska effekter, vilket har gjort det intressant att studera som möjlig tilläggsbehandling vid cancer.

Än så länge är resultaten blandade. Den lilla randomiserade studien vid spridd cancer i bukspottkörteln gav lovande resultat, medan större studier vid andra cancersjukdomar inte har kunnat visa motsvarande nytta.

Högdos intravenöst C-vitamin är därför inte en etablerad cancerbehandling och ska inte ersätta behandlingar som har dokumenterad effekt.

Men en fråga som under flera decennier verkade vara avgjord undersöks nu på nytt.

Källor

The Conversation. Vetenskapliga uppgifter har även kontrollerats mot National Cancer Institute (NCI) och de refererade originalstudierna.

Observera: Detta är populärvetenskaplig information och ersätter inte medicinsk rådgivning. Kontakta sjukvården vid frågor om din hälsa. Publicerat av Mikroskop Redaktion – läs våra redaktionella principer.

Önskade källor på Google

Se mer från Tidningen Mikroskop

Lägg till Tidningen Mikroskop som önskad källa.

Lägg till Mikroskop →