Senast uppdaterad den 25 augusti, 2026 av Mikroskop redaktion
De har länge hamnat i skuggan av hjärnans nervceller. Men en ny studie ger en närmare bild av sambandet mellan astrocyter och rädsla. När forskarna störde signaleringen i dessa stjärnformade stödjeceller förändrades både mössens rädsloreaktion och nervcellernas aktivitet. Fynden pekar på att astrocyter har en aktiv roll när ett rädsleminne väcks till liv – och när den inlärda rädslan gradvis klingar av.
Nervcellerna har länge haft huvudrollen i minnesforskningen. Men de arbetar inte ensamma.
Astrocyter är stjärnformade gliaceller – en typ av stödjeceller i hjärnan – som ligger tätt intill nervcellerna och deras kopplingar. De hjälper bland annat till att hålla miljön runt nervcellerna stabil, men kan också reagera på signalämnen och påverka hur nervceller kommunicerar.
En studie på möss, publicerad i Nature, visar nu att astrocyterna kan vara direkt inblandade när hjärnan plockar fram ett minne av något som tidigare förknippats med fara.
Astrocyterna reagerade när rädsleminnet väcktes
Forskarna riktade in sig på den basolaterala delen av amygdala, ett område som spelar en central roll när hjärnan lär sig att koppla olika signaler till fara.
Mössen fick först höra ett ljud som följdes av en elektrisk stöt mot tassarna. Därefter flyttades de till en ny försöksmiljö, där samma ljud spelades upp utan någon stöt. Mössen frös då till – en reaktion som ofta används som mått på inlärd rädsla i den här typen av försök.
Under tiden följde forskarna kalciumaktiviteten i astrocyterna. Förändringar i kalcium inne i cellerna är nämligen ett sätt att följa astrocyternas aktivitet och signalering.
Då såg de ett tydligt mönster. När ljudet spelades upp och rädsleminnet väcktes ökade aktiviteten i cellerna.
Rädslan klingade av – men kom tillbaka
Därefter fick mössen höra samma ljud om och om igen, utan att något obehagligt hände.
Efter hand blev reaktionen svagare. Mössen frös allt mindre, och samtidigt minskade astrocyternas aktivitet.
Det som skedde i experimentet är ett exempel på så kallad utsläckning, eller extinction. Det ursprungliga minnet behöver inte försvinna. I stället lär sig djuret att signalen inte längre följs av fara.
Det blev tydligt när mössen senare fördes tillbaka till den ursprungliga miljön där de hade fått stöten. När ljudet spelades upp där kom rädslan tillbaka – samtidigt ökade även astrocyternas aktivitet på nytt.
Fakta: Vad händer när vi blir rädda?
Rädsla är en del av kroppens försvarssystem. När något uppfattas som hotfullt kan nervsystemet snabbt ställa om kroppen för att hantera situationen. Pulsen och andningen kan förändras och musklerna spännas.
Amygdala är en viktig del av de nätverk i hjärnan som hjälper oss att lära oss vilka signaler som kan innebära fara och att reagera på dem. En möjlig reaktion är att frysa till – samma typ av försvarsreaktion som forskarna mätte hos mössen i studien.
Rädsla kan också läras in. Något som från början är neutralt kan börja väcka en rädsloreaktion om det gång på gång förknippas med något obehagligt. Men hjärnan kan också lära om. Om signalen upprepade gånger inte längre följs av fara kan rädsloreaktionen gradvis minska. Det kallas utsläckning, eller extinction, och innebär inte nödvändigtvis att det ursprungliga minnet försvinner.
Astrocyter och rädsla – så förändrades reaktionen
Forskarna gick därefter vidare och förändrade astrocyternas kalciumsignalering för att se om cellerna faktiskt kunde påverka rädslan.
Resultaten visade att mössens reaktion på det inlärda ljudet förändrades. Beroende på hur signaleringen stördes blev reaktionen antingen svagare eller starkare. Även deras förmåga att lära om – att ljudet inte längre innebar fara – försämrades.
Däremot såg forskarna inte samma effekt när en av manipulationerna gjordes i samband med den ursprungliga inlärningen.
Fynden pekar därför framför allt på att astrocyterna har betydelse när ett redan inlärt rädsleminne plockas fram och förändras.
Nervcellernas svar blev mindre tydliga
Förändringarna syntes inte bara i mössens beteende. När astrocyternas signalering stördes började även nervcellerna i amygdala reagera annorlunda.
Färre nervceller svarade tydligt på ljudet som tidigare hade förknippats med stöten. Det blev också svårare att utläsa ur nervcellernas samlade aktivitet när varningssignalen spelades upp.
Astrocyterna verkar alltså vara med och forma nervcellernas svar när ett tidigare inlärt hot känns igen.
Effekten syntes även längre fram i hjärnan
Liknande förändringar syntes i nervceller som skickar signaler från amygdala till prefrontala cortex, längre fram i hjärnan.
När astrocyternas signalering stördes reagerade färre av dessa nervceller på varningssignalen. Hos de nervceller som svarade var reaktionen dessutom svagare.
Fynden tyder på att astrocyterna kan påverka inte bara aktiviteten i amygdala, utan också hur information om ett tidigare hot förs vidare i hjärnan.
Gliaceller är mer än hjärnans stöd
Astrocyter har länge beskrivits som hjärnans stödjeceller. De hjälper bland annat till att hålla miljön runt nervcellerna stabil.
Men bilden av dessa gliaceller har förändrats. Astrocyter ligger nära synapserna, alltså de kontaktpunkter där nervceller kommunicerar med varandra, och reagerar på olika signalämnen. De har också en egen kalciumaktivitet som kan påverka nervcellernas kommunikation.
När astrocyternas signalering stördes förändrades både mössens beteende och nervcellernas svar. Det stärker bilden av astrocyterna som aktiva deltagare när rädsleminnen plockas fram och förändras.
Studien gjordes på hanmöss
Alla möss i studien var hanar. Det är därför inte känt om resultaten ser likadana ut hos honor – och ännu mindre om samma mekanismer fungerar på motsvarande sätt hos människor.
På längre sikt kan resultaten få betydelse för forskning om neuropsykiatriska tillstånd där problematiska rädsleminnen spelar en roll. Studien undersökte dock inget sådant tillstånd, och metoderna som användes för att påverka cellerna var experimentella.
Nästa steg är att förstå samspelet
Forskarna vill nu förstå mer om hur astrocyterna påverkar nervcellerna. Bland de signalämnen som kan vara inblandade finns noradrenalin, glutamat och adenosin.
De vill också undersöka om astrocyter har liknande funktioner i andra delar av hjärnan som är inblandade i rädsla och minne.
Mycket av minnesforskningen har kretsat kring nervcellerna. Men den nya studien visar att de inte arbetar ensamma. När mössen mindes något de hade lärt sig att förknippa med fara var även astrocyterna en del av processen.
Publikation
Olena Bukalo, Ruairi O’Sullivan, Yuta Tanisumi, Adriana Mendez, Chase Weinholtz, Sydney Zimmerman, Victoria Offenberg, Olivia Carpenter, Hrishikesh Bhagwat, Sophie Mosley, John J. O’Malley, Kerri Lyons, Yulan Fang, Jess Goldschlager, Linnaea E. Ostroff, Mario A. Penzo, Hiroaki Wake, Lindsay R. Halladay, Andrew Holmes. Astrocytes enable amygdala neural representations supporting memory. Nature, 2026; DOI: 10.1038/s41586-025-10068-0
Du kanske också gillar
- Hundars beteende kan ge ledtrådar om människans psyke
- Oväntad reparationsförmåga upptäckt i hjärnan
- Mörka personlighetsdrag hänger ihop med vilka yrken vi dras till
- Tidig stress och magproblem kan hänga ihop
- Högkänslighet kopplad till psykisk ohälsa – men också till styrka
- Traumabehandling med Tetris? Ny studie visar att datorspel hjälper mot PTSD